You are currently browsing the monthly archive for april 2010.

Ja, som ni tyvärr har märkt är bloggmotivationen väldigt låg just nu. Dels beror det på att det strular lite men sen orkar jag helt enkelt inte. Är fullt upp ändå och vi har lite problem med tekniken fortfarande. Vi är nu iaf i ett nytt distrikt och även om vi har haft det väldigt bra har det även varit en hel del motgångar. Dels så är detta en liten stad där det finns två guesthouses och när vi kom var det ganska fullt. Det kändes ett tag som ”de fick ingen plats i härberget” och enda rummet som var skapligt fräscht (med andra ord bara två spindelbon på toaletten, relativt städat och hyfsat mycket av färgen kvar på väggarna) var ett enkelrum. Så – på dessa 8 kvadrat har vi bott denna vecka. Trångt och varmt. Utan ström och utan vatten. Eller tja, vi har haft ”vatten” men inte sådant man vill tvätta sig i. Eftersom det inte finns el kan de inte pumpa vatten till kranarna så vi har fått in lerigt regnvatten. Det fungerar ju att spola toaletten med (vilket man ändå gör allt för sällan eftersom vi bara får en hink vatten per dag) men inte att tvätta sig i. Och ibland hade det kanske varit skönt att kunna ta en dusch men en enda blick på det bruna leriga vattnet i hinken fick oss att ändra åsikt. Har dock sköjt av oss i det dyra dricksvattnet på flaska men som ni förstår försöker vi spara på vattnet så gott det går. Idag fick vi dock en underbar överraskning. Eller faktiskt två! När vi kom hem från dagens program stod en hink med icke brunt vatten på rummet och vi trodde lyckan var total. Men några timmar senare kom även elen och nu vet ju glädjen inga gränser 🙂 För första gången denna vecka har vi kunnat tvätta håret! Ja, så kan det bli i Afrika ibland.. 🙂 Men det är väl charmen också. Levande ljus och spela spel på kvällarna är ju faktiskt lite mysigt det med 🙂 Även om man gärna hade sluppit svettlukten och de odörer som smiter ut från den ospolade toaletten 😉


Vårt hem den gågna veckan…


Denna vecka är även det högste hönset för organisationen i Uganda med oss, Emmanuel Etochu


Ja även hönsen ville vara med på våra möten 🙂


En typisk ”maskmage”?


Ni kanske tycker jag är lite gnällig men det är faktiskt så att allt är inte underbart i Afrika. Mycket är det men livet är inte problemfritt ens här 🙂 Dock har faktiskt vårt störta problem denna vecka har varit vägarna. Det har verkligen varit FRUKTANSVÄRT emellanåt. Bilen har både knakat och jag har nästan gråtit ibland men fram har vi kommit. Henrik har verkligen gjort en stark insats bakom ratten men det är klart att det är inte lätt att köra genom en lervälling som sätter både styrningen och bromssystemet ur funktion!!!

Ett av våra största glädjeämnen har dock varit sköldpaddorna 🙂 De trivs bra i vattenpölarna och längs vägarna så varje gång vi sett en liten krabat simma omkring har det gett oss ett nytt litet glädjerus som fått oss att glömma de annars fruktansvärda vägarna 🙂

JA! Getslakten hade vi sett fram emot länge. Eller inte slakten i sig och vill varna känsliga läsare redan nu men gemenskapen som vi visste skulle följa. Det var egentligen tänkt att vi skulle ha goat roasting i påskas men det blev inte av förrän nu när vi var i Kitgum men det var lyckat. Typ 35 personer var samlade för att kalasa på de två getterna men resan dit var lite hmm.. tja se själva..

Vi försökte bekanta oss lite med getterna. Mamma skulle nog säga ”lek inte med maten” men den var ju så söt!

Mot slakten

Ovetande eller vetande… Det är frågan!

Nu bör de känsliga tittarna göra något annat än fortsätta titta. (Vill dock bara säga för er djurrättsaktivister att slakten, även om den ser blodig ut, inte var långdragen och att djuren levt ett bra liv. Inget onödigt lidande utan ett snabbt snitt i halsen så var det klart.)

Nu var det över…

Nu börjar det verkliga arbetet…

Inga kommentarer..

Det här var den värsta delen av alltihopa.  Att ta reda på inälvorna.. Värst var det när de tog tarmarna och tröck ut avföringen för hand. Tarmarna hamnade sedan i grytan…

Smaklig måltid. Vi skippade inälvorna 😉

Tyvärr var en av dem gravid och de hittade ett litet foster när de gjorde i ordning inälvorna.. 😦

Grillning pågår

Äntligen matdags!

Smaklig måltid. Dock sa Henrik vid slakten att han nog skulle bli vegetarian men när hungern satte in så högg han in också 🙂

Vi åkte ju upp till Kitgum främst på grund av att vår vän Charles gifte sig! Och ni, trogna läsare, har ju redan sett lite bilder så ni vet ju redan vad det handlar om men ändå, här kommer fler bilder!

Brudföljet lämnar Bens house (där vi bor och alla jämt gör sig i ordning för bröllop!)

Tärnorna. De hade så fina klänningar i så kallat Kikuyutyg

Here comes the bride…

Here she comes again..

Fastän bröllopet skulle börja nio kom vi dit kl 1. Lagom samtidigt som bruden och trots denna sena ankomst måste vi som ”gäster” sitta på scenen.

Alla tillresande måste ”erkännas” och tillkännages

Men afrikanska bröllop är ändå LÅNGA och vissa tröttnade..

Och ja faktiskt det var rätt tjej bakom slöjan!

Tager du denna?

Ett mycket viktigt moment – att fylla i vigselbeviset!

Godaste tårtan i Afrika hittills. Lätt 🙂

Brudföljet

En av bestmännen och våra bästa vänner. Låter meddela att han gärna vill ha en svensk fru…

Brudparet

De lyckliga tu. Som seden är så byter bruden om efter vigselakten

Brudföljet igen

Ja. Denna hemska utstyrsel jag har på mig är Ugandas nationaldräkt. Den består av ett silkesaktigt tyg som blir enormt varmt och har puffärmar. Och som att man inte är nog rund redan innan så snurrar man in sig i en filt som viks dubbel för att få större höfter och rumpa. Behöver jag säga att det blir sjukt varmt?? Även om jag ofta har svårt för västvärldens mode är detta snäppet värre. Men folk blir så glada när man kommer i den så ibland gör jag denna uppoffring 🙂 Även om jag är medveten om att jag ser hemsk ut i den 🙂

Ja, och för er som är nyfikna på arbetet i Kitgum så har det kanske tagit lite längre tid än vi hoppats på slutet men nu så har de iaf gjort ”dörrkarmarna” och har sedan vi varit där även troligen börjat med takläggningen. Om inte annat så borde det göras denna vecka. Det är ju trots allt en vecka sedan vi lämnade Kitgum så det är lite ”gamla” nyheter ni får idag 🙂 Men vi har varit både strömlösa och internetlösa denna vecka. Håll till godo så länge 🙂

Stora hallen och ”vårt” stora land i förgrunden

De provisoriska arbetartoaletterna

Henrik ligger och sover så jag tänkte att ”Ja, det är väl lika bra att försöka få till en till uppdatering när man ändå är i farten”. Vi lämnade Migori innan kl 6 på morgonen för att hinna till gudstjänsten på söndagen i James Macharias kyrka i Eldoret. Han var ju i Sverige för några år sedan och efter allt gott vi har hört om honom kände vi att vi verkligen inte ville missa ett besök i hans församling. Och det var verkligen STORslaget. En verkligen imponerande kyrka men en minst lika imponerande man. Han har byggt en fantastiskt möteslokal medan han själv bor i slummen. De som säger att pastorer bara skor sig själva kan se med egna ögon hur det faktiskt finns de som INTE gör det 🙂 Vi träffade på doktor Sture och hans underbara fru Majvor än en gång i Eldoret och därifrån åkte vi förbi Kitale där en dag tillbringades hos Lennart och Lillemor Berglund innan vi var tvugna att vara tillbaka i Uganda för fler seminarier. Så… Bilderna får tala 😉

Söndagsskolan

Den stora kyrkan (i förgrunden en bensinstation)

Storslagen även inuti

Doktor Sture predikade

Pastorn, James Macharia, med sin fru framför sitt hus i slummen

Där bjöds vi på middag. Med var även Samson Sarara

På väg till Kitale körde vi lite fel och hamnade i – TURBO! Det finns mycket intressant namn på saker och ting i Afrika 🙂

Det trivssamma hemmet hos Berglunds

***Dålig kommunikation med bloggserver***

Vi vill bara meddela att för er som längtar efter blogguppdateringar så verkar vi ha problem med bloggservern så vi inte får ut några blogginlägg via mail. Det tar väldig tid för oss att lägga in bilder via hemsidan.  Så håll ut! Vi hoppas att det blir bättre snart. Flera blogginlägg väntar på att ”komma igenom”. Men senaste nytt kommer här ändå – I helgen har vi varit på ÄNNU ett bröllop i Kitgum. Vi har givetvis även varit vid centret som byggs och Henrik predikade igår på båda gudstjänsterna i storkyrkan i Kitgum. Just nu är vi på väg sydväst, längs Lake Albert och den kongolesiska gränsen.  Uppdaterar mer vid tillfälle.***

Ja, den utlovade ”Komtoborapporten” kommer iaf här. Vi tillbringade två dagar på Komotobo denna gång. Första dagen tog vi killarna lite runt och mesta delen av tiden spenderades på barnhemmet. Den andra dagen var vi hembjudna till Ester Monata för lunch och till Mosati för middag. Stackars Ester hade ramlat för några veckor sedan och brytit armen så numera var det Mary som jobbade i DDs house, där vi bodde under några nätter.


Älskade vackra Komotobo


Killarna, Noah Frohm och CarlPhilip Carlsson, började direkt att sätta upp lite ”leksaker” till barnen

Vilket givetvis inte barnen hade något emot!


Själv så passade vi på att mjölka barnhemmets kossor


Jag har ju provat några gånger förrut


Men Henrik var ju en riktig naturbegåvning för att mjölka för första gången


Vi klämde även in fyra hembesök med killarna


Stackars Ester med bruten hand


Älskade Sabulon som jobbar som ”lieman” i trädgården


Henrik tyckte det var lite mycket flugor. Men det problemet tycktes litet när vi hittade två fladdermöss i huset en kväll…


På vägen hem var vi givetvis tvugna att stanna till en sväng i Migori och se Esters nya hus! Ingegerd Johansson har ju jobbat för att samla in pengar till denna rara lilla kvinna. Nu är huset klart!


Och familjen, som bott under fruktansvärda omständigheter tidigare, är nu så glada så!

Min älskade älskade Henrik, idag är det tre år sedan vi blev ett ”par”. Men även om det då var lite oväntat för oss båda så är jag helt övertygad om att vi alltid hört ihop du och jag… You are the other side of me! Minns du sången jag försökte sjunga med tårfylld röst på vårt bröllop?

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Och jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

De orden är lika sanna idag som de var då – även om jag känner dig ännu bättre idag och vet att de stämmer ännu mer än någonsin. Ville bara uttrycka min kärlek till dig idag, på vår treårsdag även om vi båda nog vet att vi hört ihop mycket längre än så 🙂

Du är min tröstare, min trygga famn, min egen Gudsman.

Du är min lekkamrat, min clown och min egna hovnarr.

Du är min uppmuntrare, min styrka och min fanclub.

Men framförallt är du min prins, min vän och min man.

Tack för att du är allt jag någonsin önskat – och lite till!

                         

                 

                

Den här bilden togs runt år 2002.
Många år innan vi faktiskt blev ett par…

               

Det är du och jag mot världen hjärtat!
Tack för de här åren och tack för att du är min!

Tack för att du gör det så lätt att leva ihop med dig!

Ja, vi har då åter igen, och för sista gången gjort en snabbvisit i Kenya. Denna gång var det inte någon nöjestripp (har det varit det förrut?) utan vi skulle hämta och introducera de nya praktikanterna till Komotobo. Dock så var resan i sig inte heller något ”nöje”. Vi hade i tisdagskväll åkt till en gränsstad, Tororo för att kl 05 gå upp och komma över gränsen i tid för att möta killarna som landade runt nio snåret i Kisumu. Så långt gick allt väl och vi fortsatte den långa resan till Komotobo. Sträckan är inte mer än kanske 30-35 mil och vägen är tämligen bra MEN vi är i Afrika.. Så vi stannade för provisionering i Kisii, som numera har en fantastiskt stor Nakumatt matäffer. Det slutade nog jag som handlade mest där… Vi åkte sedan mot Migori där vi hade beställt lunch. Efter att jag tagit grabbarna på en liten rundtur åkte vi mot Komotobo. Men bilen började koka. Vare sig jag eller Henrik är speciellt haj på bilar och det var ju tydligen inte de två nyanlända svenska ynglingarna heller så där står vi, ca 3 mil från Komotobo i ett analkande oväder allmänt hjälplösa. Som tur var så är ju telefonen uppfunnen och efter några telefonsamtal har vi fått tag på missionens mekaniker som kommer och möter oss i ösregnet. Men det tog ju ett tag innan han kom så killarna insisterade på att få pusha bilen några kilometer medan vi väntade. Ja, och det fick de väl… Första träningenspasset i Afrika var nu avklarat…

Som sagt så är ju vägar en alldeles egen historia i Afrika och nu förstår vi varför. Vägarbetarna står och hugger sönder asfalten med hackor! Och för er som undrar, ja, det är Henrik som ”kör”… Öhm, genom rutan!

Ja, som sagt…

För er Komotobofanatiker så planerar jag att uppdatera mer imorgon men nu är jag så trött att ögonlocken knappt håller sig öppna – så detta var allt för denna gång!

Ja, vi har ju inte haft internettillgång på typ en vecka nästan så det blir kanske flera inlägg lite tätt här. Men tänkte slänga ut lite bilder ifrån påskkonferensen i Kitgum nu. Så, håll till godo 🙂

Vi bodde ju åter i ”kollektivet” och ville bidra med något iaf. Så vi köpte denna kaka 😛 Visst är den vacker? 😉 Den var god iaf!

Någons barn (tvillingar) kom för att fika med oss och de fick skära tårtan

Annars tillbringades delar av helgen på en utomhuscrusade där de även tvingade upp Henrik på scen en sväng

Det kom mycket folk

Vi skulle egentligen hålla seminarium men det kom inte så mycket folk så vi la om det. Så – vår första affisch. (Som vi inte själva gjort!)

Affischerna fick dock inte sitta upp länge för barnen plockade ner dem och tog dem för att sätta upp på väggen. Så vi blev ju värsta kändisarna i byn

Den andra killen på affischen, Samuel, kommer till Sverige i höst för han ska plugga en master i Uppsala inom miljö.

Som sagt, vi var ju på en crusade i en by som hette Kitgum Matidi. Det var annars en trevlig liten by med vackra omgivningar

Dock så kom regnet så alla fick söka skydd

Som sagt, det stod som spön i backen. Behöver vi säga att vi älskar de afrikanska regnen??? 🙂

Vår vän Mercy var där…

Vår vän Agatha var där…

Några satt på ruinerna av ett rasat hus och lyssnade

Andra dansade

Några av de sedvänliga barnbilderna..

En sorgsen liten sötnos

I norra Uganda så använder man kalabasser som regn- och solskydd för spädbarnen. Verkar effektivt men det måste vara lite tråkigt för småttingarna att inget få se…

Det finns så mycket grisar i Uganda. Stora, fula och håriga 🙂

Allt kan man leka med…

Påsken är nu till ända för denna gång och påsken är kanske en av mina favorit högtider, för dess betydelse. Ikväll har vi spenderat lite tid med att titta på Passion of the Christ och de senaste dagarna har jag läst korsfästelsedramat – anledningen till att vi överhuvudtaget firar påsk. Du kan gärna läsa själv i slutet på Lukasevangeliet.

Det hade gått fem dagar. Ynka fem dagar sedan folket i Jerusalem välkomnade Jesus som en kung. Då kom han inridande på en åsna till folkets jubel och hyllades som judarnas konung, ja Kungars Kung. Nu, fem dagar senare var historien annorlunda. Välkomnandet hade förvandlats till ett bortförande. Beundrarna hade blivit en mobb och jublet var utbytt mot hån. På fem dagar hade scenariot ändrats drastiskt. Han var nu ensam. Även de som kallades hans vänner hade lämnat honom i nödens stund. Med trötta, beslutsamma steg gick Mästaren övergiven genom Jerusalems gator. I bojor. Han tas först till stora rådet, där han blir bortstött av dem han kom för att hjälpa. Av dem som borde varit på hans sida, de religiösa. Vidare sänd mot Pilatus. Pilatus som var utsänd av ”fienden”, Romarriket, och i hans händer ligger nu Jesu öde. Velande undrar Pilatus vad denne man gjort som förtjänat detta skiftande intåg. Vad han gjort för att förtjäna den död som folket vill han ska beordra. Han mindes palmsöndagen några dagar tidigare. Nu denna torsdagsnatt har dess kärleksfulla hyllning har blivit utbytta mot hat. Pilatus funderar. Mobben är emot honom, Rom är emot honom och oavsett vad han gör förlorar hans någons tycke. Människofruktan, obeslutsamhet och ogenomtänkta beslut. I feghet skickar han Jesus till kung Herodes – sin ärkefiende. Till Herodes stora glädje får han äntligen möte denna mytomsprungne man, Jesus från Nasaret. Men det står det något märkligt i bibeln om vad som hände här, ”den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varande. Förut hade det rått fiendeskap mellan dem”. Jesus sa en gång att den som inte är för mig är emot mig. Det finns inget mellanting, Pilatus och Herodes förenadas mot Jesus. Jesus sändes tillbaka till Pilatus som fortfarande inte vet vad han ska göra med denna sönderslagne man. Han låter folket bestämma och tvår sina händer medan dånet från folket överröstar hans eget samvete. Ropen av ”Korsfäst honom” genljuder över hela staden.

Föraktad, övergiven vandrar Jesus fram längs Jerusalems gator. Mot korset. Slagen, pinad, en smärtornas man. En sådan man som man skyler ansiktet för. Man tog honom för intet. Men, det var deras sjukdomar han bar, deras smärtor som han tog på sig. Deras, och våra. Vi trodde han var hemsökt, slagen av Gud men det var våra överträdelser han bar – för att vi skulle få gå fria. För att vi skulle få frid gick han i döden. Men vem trodde vi att han var? En förbrytare, en god man eller en profet? En mördare, en sagoberättare eller världens frälsare?

Jesus frågade en gång sina lärjungar ”Vem säger folket att jag är?” Folket, det är du och jag. Han frågade också dem ”vem säger ni att jag är?”. Så min fråga till dig idag, vem säger du att han är? Gömmer du dig bakom folkhopen som ropar korsfäst honom, oförmögen att bryta med grupptrycket? Frågan ”vem säger du att han är?” är lika aktuell idag som då. Kanske tvår du dina händer likt Pilatus, ovillig att fatta ett eget beslut? Men i hans försök att inte fatta ett beslut, fattade han sitt beslut. Istället för att be Gud om nåd, bad han om en skål med vatten. Istället för att be Jesus stanna, sände han iväg honom. Istället för att lyssna på Jesu röst, lyssnade han på folket. Legenden säger att Pilatus flyttade till en berg intill en sjö där han dagligen försökte tvätta sina händer rena i sökandet efter förlåtelse. Att han under hela sitt liv försökte tvätta bort sin skuld. Att inte fatta ett beslut – är också ett beslut. Vem är Jesus för dig? Ber du om en skål av vatten när du borde be Gud om nåd? Lyssnar du på folket istället för på Jesus som kallar dig? Ber du Jesus lämna dig när du borde be honom stanna?

Bibeln säger att det är enkelt och utan krusiduller. Han kom för att dö. För dig och för mig. För att vi skulle ha liv. För att vi skulle ha hälsa. För att vi skulle ha frid. Det kostar oss allt och inget samtidigt. Det kostar oss vår själviskhet och vår stolthet men är värt mer än livet självt. För Han är livet. Bibeln säger ”men åt alla som tog emot honom (Jesus) gav han rätt att bli Guds barn”. Så frågan är – är du för eller emot honom? Tar du emot honom, eller sänder du honom iväg, bort från ditt liv och tvår dina händer?