You are currently browsing the monthly archive for mars 2010.

Trosgnistan var den första organisationen som kom just till denna by. Hus har blivit förstörda, årets odlingar likaså och med detta även människors hopp. Men, vi fick komma och hjälpa närmare 200 familjer i just denna lilla by tack vare Trosgnistan. Så vi vill tacka alla er som stött Trosgnistans projekt ”Nödhjälpen”. Eller snarare vill vi vidarebefodra ett stort TACK från de som blev hjälpta i Butaleja. Här är några av dem!

Ja, för några veckor sedan nämnde vi om byn Bududa som drabbats av jordskred. Organisationen som Trosgnistan samarbetar med här, Faith Mission, ansökte då om pengar från Sverige för att göra en insats. Efter lite väntan och en hel del byråkrati så blev vi istället hänvisade till Butaleja eftersom effekterna där är värre än i Bududa – och i Bududa har de fått mycket av den hjälp de behöver redan. Men först en kort historik. I bergen i kedjan Mt Elgon har det regnat väldigt mycket de senaste månaderna. För några veckor sedan blev det ett jordras som krävde närmare 1000 människors liv (räknar man med). Egentligen är det tre små samhällen som drabbats, med andra ord blivit totalt översköljda av jord. Man beräknar att det endast finns ett hundratal överlevande av över 1000 personer. Det är verkligen fruktansvärt. MEN allt detta regn rinner också ner från bergen. Området kring bergen på den sydvästra sidan utgörs av sumpmarker som med andra ord inte kan absorbera dessa enorma mängder vatten. Så vattnet har svämmat över och förstört hus, byar et.c. Ca 40 000 FAMILJER tros vara drabbade här, i området kring Butaleja. Vi åkte alltså hit igår och möttes av följande syner..


Mt Elgon


Vägen


Mera väg


Den översvämmade floden


Någon stackars trädgård vars odlingar nu är förstörda


Här ska det vara blomstrande majs men regnen har förstört allt. Men ännu har inte ens regnsäsongen börjat!


Mera majsfält med bergen i bakgrunden


En stackare på väg hem genom sin trädgård


Han fick ge upp…


Barn i vattenpöl


Teamet har anlänt med fullastad buss


Som givetvis kör fast…


En från ”katastrofministerns” kontor försöker styra upp utdelningen


Som ni förstår blir det lite kaotiskt


Men de hade förberett för vår ankomst med lista över de behövande


Dock så hotade nya regn. Vilka behagade komma mitt i utdelningen
Se molnen över Henriks huvud..


Sakerna ska bäras in


Några av de saker som delades ut. Ca 200 familjer fick hjälp i denna by med filtar, myggnät (oj va myggigt det var), vattenrenare, vattendunkar, tvål, salt m.m.


Här sorteras vattenreningstabletter

Trosgnistan var den första organisationen som kom just till denna by. Hus har blivit förstörda, årets odlingar likaså och med detta även människors hopp. Men, vi fick komma och hjälpa närmare 200 familjer i just denna lilla by tack vare Trosgnistan. Så vi vill tacka alla er som stött Trosgnistans projekt ”Nödhjälpen”. Eller snarare vill vi vidarebefodra ett stort TACK från de som blev hjälpta i Butaleja.

(det kommer laddas upp mer bilder från själva utdelningen men vi fick lite problem med datorn och nu är klocka sent så det kommer nog imorgon)

Ja, då har vi varit i distriktet Palissa i fem dagar nu. Efter vår lilla detour till Sipi Falls styrde vi kosan till Palissa. Efter över en timme på ”grusväg” hittade vi på staden. Där mötte vi distriktsledaren Rasmus och en annan av ledarna som heter Pius (uttalat på engelska låter det som Pajas vilket vi fick ganska roligt åt).

Vi har under dessa dagar besök olika bykyrkor där vi har undervisat. Vi hade bland annat en starkt möte igår (onsdag) då Gud härlighet verkligen sänkte sej ner över oss. Vi fick inspirera för mission – att alla kan vi nå och hjälpa någon. Ofta får man en känsla av att ordet missionär i Afrika betyder vita människor… så vi försökte inspirera för att även Afrikanerna själva ska anta missionsbefallningen, inte bara till sin egen by eller grannbyn, men också till andra länder. Både Sudan och Etiopien ligger inte långt borta och där finns det fortfarande mycket behov!

Man märker ju att kulturen ibland blir en barriär som kan vara lite svår att komma över. I det flesta fall har vi funkat bra med ledarskap och de olika människorna vi träffat. Det är dock nåt vi fått kämpa med lite under tiden i Palissa. Vår käre broder Pius har ett jobbigt sätt med mycket fniss och skratt i var och varannan mening, vi har dock problem att förstå det roliga många gånger. Men det är sånt man får acceptera, kulturkrockar är en del av vardagen här…

Imorgon (torsdag) åker vi till en plats (som jag glömt namnet på) där det varit översvämningar. Trosgnistan har sänt pengar för nödhjälp och i morgon åker vi tillsammans med vår handledare Isaac + några andra för att distribuera hjälpen. Blir en ny erfarenhet!

Be blessed
/Henrik

Första kyrkan vi besökte i Palissa

Eftersom barnen ser bilen som en griffeltavla så har vi infört bilvakt. Här är en, med en fd BOLL på huvudet!!

Här var en annan stjärna som ville visa vad glad han blev för en flaska vatten…

Vägarna är dåliga.. Här låg ett TRÄD över vägen

Och det har regnat mycket – vilket resulterar i DÅLIGA vägar och mycket gyttjepölar…

Kyrka två (ett skjul)

Församling nummer tre…

Herr Pius i egen hög person…

Efter en allt för kort tid är vi på väg mot nästa uppdrag och nästa distrikt. Denna gång ska vi mot Palissa. Det blir spännande även om vi inte känner att vi hunnit vila ut riktigt än. När vi är iväg på våra ”besök” i de olika distrikten blir det ofta både intensivt och krävande. Vi har dock haft någon dags vila och imorgon söndag kör det igång igen. Denna gång valde vi att åka halvvägs idag och stanna till vid några vattenfall som ska vara välkända. Kanske lite överreklamerade till en början men när vi väl gjorde en skogsvandring för att komma nära var det underbart! Men vi fuskade. Istället för att göra den 4-6 timmar långa vandringen tog vi bilen och gick endast 20-30 minuter men det var allt vi hann idag. Nästa gång är vi riktigt sugna på att se alla tre fallen och göra den långa promenaden. Men några bilder kommer här iaf!

På avstånd, del ett syns iaf

Dock så kom regnet

Men det gjorde inte så mycket eftersom vi fuskade med bilen

Nästan hela vägen iaf…

Del två av fallen

Lite närmare

Underbart!

Bakom fallen, lagomt svettiga

Ja man börjar ju undra om man verkligen är välkommen hem när en sådan här krabat välkomnar en!

Så, alltså, jag har vant mig vid spindlarna.. Det är fortfarande så att jag helst dödar de större men jag är inte rädd för dem. De flesta, och iaf de vi har i huset, är faktiskt ofarliga.. Ormar, de är så pass stora så man faktiskt hinner se dem oftast så dem oroar jag mig inte för. MEN skorpioner, som jag inte visste ens fanns i Soroti, är dels sjukt giftiga och för små för att lätt upptäcka!!! Så nu är min nya noja – skopioner! Speciellt när man hittat en I huset som varit låst och igenbommat i två veckor. Om det finns en, hur många fler kan det då inte finnas, eller iaf kunna komma in då? Nog för att den vara bara fem cm men ju minder – desto giftigare och desto svårare att upptäcka!

Vi bor nu hemma hos en pastor här. Hans hem är inte färdigt men är inte en hydda utan ett cementhus. Men ingen el, inget vatten. Det är mörkt. Det är skitigt.. När man går krasar cementbitarna under fötterna,väggarna är skitiga och spindlar har sina bon i hörnen. När vi skulle skölja av oss i det lilla duschrummet (en liten skrubb och en balja vatten) fick vi hålla från att skrika rätt ut för de stora spindlarna. (Mest jag kanske! Men även Henrik blev lite skrajsen) Fick gå på en toalett som fick ett traditionellt svenskt utedass att verka som rena lyxen. Ett hål i marken, flugor som flyger och kackerlackor som springer omkring.. Väggarna gjorda av dynga har mer hål än fyllning och grästaket nuddar huvudet när man ska gå in och ut.

Det är såna här gånger man skäms över hur bekväm man är! Så nu ska vi krypa ner och för att stilla svettningarna blöter vi lakanen. Ja.. en liten rapport från kvällen. 🙂 Som sagt så skäms man för hur lyckligt lottad man är som svensk/västerlänning och tänker på under vilka förhållanden vissa människor tvingas leva. Denna man har ju ett lyxigt hus i jämförelse med många andra!

Henrik tillägger dock att han är ganska glad att han är svensk 🙂

Suck och stön, ja då var det dags för ett nytt inlägg. Vanligen så tycker jag det är roligt att uppdatera men jag har helt enkelt inte orkat. Detta trots att vi faktiskt köpt ett MODEM som underlättar vår kommunikation med omvärlden avsevärt! Men hur som helst, bättre sent än aldrig. Som sagt så har vi haft en otroligt intensiv tid de senaste veckorna och stupat i säng om kvällarna, för det mesta iaf. Vi har besök många bykyrkor och träffat otroligt mycket folk här i trakten av det vackra Tororo. Det enda som stan i sig är känd för är ”the big rock” och Tororo cementfabrik. Men vi har insett att staden, och trakten härikring, har andra juveler. Som ledaren Ochaqo Febex som alltid skiner som en sol och snarare är lik en asiat i sitt sätt än en Afrikan. Det är nästan så han sätter händerna ihop och backar ut från rummet som en kines när man pratar med honom. Detta till trots är han en otroligt omtyckt och karesmatisk ledare som vi lärt oss att älska från första stund. Kanske får han ett eget inlägg framöver…. Maten här har varit otrolig! Vi är ju båda ganska trötta på det afrikanska köket vid det här laget. (Vi äter det ju minst en gång per dag och vi får nästan alltid samma sak). Men faktiskt här så har de lyckats variera maten bra och till Henriks stora förtjusning har de serverat vanlig västerlänsk potatis dagligen (ja även om maten är bra så är den ju inte så varierad…) Dock har vi fått äta väldigt mycket gris vilket är ovanligt och faktiskt ganska gott! Även om jag fortfarande helst äter böner och sötpotatis 😉 Nog svamlat. Denne Febex bor iaf i ett riktigt skyffe och vi får givetvis inte plats i hans två rum och ”kök”. Det bor ju redan 10 personer i hushållet. Så vi har hittat ett billigt guesthouse där vi nu bor och trivs toppen! Det kostar inte många kronor per natt men är verkligen trivssamt. Det finns varmvatten och riktiga möbler så vi njuter gott av denna lyx. Det är finare här än vad vi bor i huset i Soroti som fortfarande är ganska möbeltomt! Och det är säkert för bilen – och det är ju det viktigaste…
Människorna är så vänliga, tack och lov så pratar de swahili, och de har bra musiker/sångare. Dock så saknas en bra ljudtekniker vilket vi återkommer till någon gång i framtiden. Men vi har njutit av denna tid. På söndag åker vi till nästa distrikt. Så ingen rast och ingen ro. Full fart framåt dagligen. Pust… Därav tröttheten 😉 Men här kommer iaf en liten tillbakablick på tiden i Tororo!

The Rock of Tororo

På möte i en av bykyrkorna

Ja inte alltid vägarna är så bra. Här får Henrik köra genom ett fält…

Som sagt så klarar vi oss sällan undan den obligatoriska maten…

En annan liten församling

Där till och med väggarna fått nytt liv!

Välkommen hem till oss?!

Så här bor vi! Riktigt lyxigt och vi har till och med varmvatten!!!

Och två fina stolar. Ni fattar inte hur lyxigt det här är för oss! 🙂

Se så glad han ser ut!

Och jag med!

Och den med?

Men barnen såg inte så glada ut här… Deras by har invaderat av främmande vitskaft!

Men vissa har ju fullt upp att leka ändå och kan inte stirra hela dan på de främmande blekfisarna…

Och vem skulle inte ha fullt upp med så här fina leksaker?

Den här karln var dock upptagen med något annat

Den här likaså.. Så här fyller man på bensinstationen i Afrika. Och när det läcker så lagar man inte slangarna utan man ställer funkar under som tar till vara på all bensin. Sen häller man ner den också i ”brunnen”. Smart va?? Så går inget till spillo 😉

Förresten, en dag så upptäcktes en orm i en av takbjälkarna.. Så då lyckades någon få fram en lång pinne för att ha ihjäl den. Dock så ramlade den snarare ner, nästan på oss. Men de fick ihjäl den till slut. Ca 40-50 cm lång, vit och ”jättegiftig” sa de. Men de säger de om alla ormar – men en orm var det iaf 🙂 Dagen innan det ramlade det ner en ödla på Henrik. Och när vi var i Kenya så ramlade mössbajs ner i håret på Ingegerd så det gäller verkligen att ”lyfta sin blick” här för att slippa överraskningar 🙂

Ett stort grattis till Marias faster Dorthy som fyller
70 år idag!

Även om vi vet att släkt och vänner firade dig i helgen
så vill vi ändå önska dig en fantastisk födelsedag idag!

En liten hälsning vi vill ge
För att alla skall få se
Den kärlek och godhet du alltid givit
Genom åren som nu många blivit
Vi önskar dig en underbar dag
Fortsatt i goda vänners lag

Gud välsigne dig mångfalt
Eftersom det är det bästa utav allt

Henrik här…

Maria har länge lovat att jag ska skriva några rader om vårt besök till Komotobo. So here it goes.

Vi skulle ju ta oss dit med public tranportation (från Migori) så vi tar oss ner till matatu stationen… ”men” säger jag ”här är det ju inga matatus?” Det visar sej att de matatus som går är vanliga personbilar (combi). Skillnaden är bara att man klämmer in 4 pers i framsätet, 4 pers i baksätet samt 2 (upp till 3) i skuffen… Det är TRÅNGT med den positiva bieffekten att man inte flyger runt så mycket på de guppiga vägarna.

När vi har åkt en bra bit tycker jag att vi borde vara framme snart, börjar ju få ont av att sitta i trängseln. ”Det är nog hälften kvar” säger Maria. Vet inte varför jag tyckte det var så kort sträcka när vi åkte samma väg med gruppen några dagar tidigare… 😦

Väl framme på Komotobo möter vi Ester Monata… en imponerande kvinna som har varit med missionen så länge den funnits. Hon var med svärmor (Anna-Britt) och Ingegerd (Curts fru) på början av 70-talet när de gick runt i hyddorna och evangeliserade… Maria berättar att jag blivit förvånad över afrikanska kvinnors oprydhet. Trodde nämligen att folk här skulle vara väldigt pryda, men icke sa nicke, mitt under predikan slänger 3-4 stycken mammor upp brösten och börjar amma.. man kan ju vara efterklok för de kan ju inte vara så pryda med ett genomsnitt av 6-7 ungar per familj 🙂 Hursomhelst titta Ester på mej och säger ”we africans don’t mind tutte” (tanten kan ju några ord på svenska) och fortsätter berätta hur de endast brukade gå i ett litet skynke runt midjan tidigare…

Ester Monata

De 2 dagar vi var på Komotobo spenderades i övrigt på handikaphemmet, barnhemmet (en unge kissade på mej), vi besökte dövskolan och försökte även hälsa på de 2 hundarna som de har där, de verkade dock lite aggressiva 🙂 På tal om hundar var vi och hälsade på Marias barnvakt från barndomen, Gati, som hade en alldeles nykläckt hundvalp som jag fick tag på… synd att jag släppte taget 😦

Med hundvalpen

Med urinatorskan på barnhemmet

Gati

Vi hade köpt ett fia till handikappcentret

I Gatis ”trädgård”

Där jag fick lära mig att så här växer ananas!

Ja och det regnade ganska bra när vi var på Komotobo…

Som sagt…

Det apfria ”apberget”

Kliniken

Syskolan

Chauffören Valter som skjutsade oss till Kehancha

Några barnhemstanter förbereder maten

Barnhemsbarn..

Ett till…

Barn som leker utanför grundskolan

Ja, måste slutligen säga att man blir överväldigad över hur stort allting är både på Komotobo och Migori. Tänk att en liten missionsorganisation i Sverige varit med och gjort allt detta!

Ja vi tänkte vi skulle försöka få till några inlägg här i dagarna som har passerat men icke. Det har varit fullt upp och Henrik har ju varit däckad som en del av er vet. Han blev ju dålig i förra veckan och det höll i sig när vi kom hem ett tag. Nu har han dock kunnat äta mat de senaste dagarna och verkar ”pigg” igen. Han ska återkomma med ett inlägg om Komotobo när han finner tid.. Nu får hålla till goda med detta så länge..

”Vi” har som sagt varit upptagna denna vecka och inte blev det bättre av att komma hem till ett katastrofområde. Vi har någon slags ventiler ovanför fönstren där fåglarna behagat bygga bo. Genom dessa ventiler har nu enorma mängder smuts tagit sig in i alla husets skrymseln och vrår. Så här har städats… Suck.. Spindlar eliminerats och kackerlackor jagats. De har verkligen förökat sig kraftigt sedan vi lämnade huset vilket var en besvikelse att tvingas inse..

Men aja. Den sista tiden i Migori hade vi följade för oss…

Vi var med underbara Curt och Ingegerd på gudstjänser och var även med någon dag på pastorsseminariet i Migori. Vi var även med både på banketten och examen för bibelskolan. Eller ja, Henrik låg ju däckad under examen men jag var iaf med. Där träffade vi även ögonläkaren Sture Nyholm som så snällt lät oss åka med honom tillbaka till Uganda. Tack Sture! Så, här är några bilder från Migori!

Ingegerd, Curt och Sture på ”banketten” för bibelskolan

Givetvis ska det hållas massa tal även här..

Här är de tappra som tog examen på bibelskolan

Hälften av gänget

Jag tillsammans med årets enda kvinnliga graduate

Här är Mosatis familj. Många av er har ju träffat honom när han har varit i Sverige. Han är ju en av lärarna på bibelskolan. Här tillsammans med frun Celine, dottern Ruth och sonen Barak. Och ja – Afrika har en våldsam Obama feber!!

Givetvis är det många glada återseenden när man kommer till Migori och Komotobo eftersom jag är uppvuxen där. Här är min favoritchaufför i Migori, John!

Henrik måste ju också introduceras till en hel mängd människor. Här med Carolyne, som var min handledare under en period. Hon har nu startat en liten affär inne i stan.

Tyvärr har hon fått en slags tumör som växer ut från munhålan på något sätt och har deformerat hela hennes ansikte. Stackarn – hon har varit en riktigt skönhet tidigare. Hon är iaf nu under stark medicinering och hon kan nu iaf andas!! (Vilket var svårt tidigare)

Vi har ju även haft en del skrivarprojekt för bla Trosgnistans tidning, tillsammans med lite allmänt uppföljningsarbete. I sommarnumret kommer ni få möta denna pojke, Samuel, som vi har lyckats rädda från ett liv på gatan!

Som sagt så var det ju också ett pastorsseminarium

Med ca 500 pastorer!

Och här har ni fotografen till föregående fotografi. Curt Johansson, stående på en minibuss!

Och givetvis ska Curt och Ingegerd alltid avtackas för lång och trogen tjänst..

Här tackas Curt av för den enastående undervisningsinsatsen på pastorsseminarier. Han var som fisken i vattnet och det var starka samlingar.

Ja, det var en liten tillbakablick iaf. Imorgon, fredag, åker vi återigen till ett nytt distrikt och nya äventyr i Mästarens tjänst 🙂

Ha det så bra så länge, och var välsignade!

/Maria