You are currently browsing the monthly archive for februari 2010.

Oj. Vart ska man börja. Vi har alltid hört talas om att Turkana är en fruktansvärt varm plats men vi insåg snart att det finns otroligt mycket mer man kan säga om området. Vi önskar att någon hade varnat oss även för flugorna (första kvällen hade vi nog ca 50 flugor i vårt rum), för alla taggar (vi hade bara öppna skor) och för den fruktansvärda fattigdomen. Vi har nu sett ganska mycket utav Afrika och Turkanaområdet i Norra Kenya är det värsta vi någonsin har sett. Området räknas som öknen och det enda som växer är taggiga buskar och akacieträd. Allt annat är sand och sten. Det enda som lever i öknen, vid människornas sida, är kameler och getter. Få kor klarar ens denna hetta. Det vilda beståndet består av ormar, skorpioner och ökenspindlar (som vi såg och de var GIGANTISKA). Människorna här kämpar dagligen, inte bara för att få mat, men för att få vatten! Längs vägkanten står barn och tigger VATTEN! Man får sig verkligen en tankeställare när man tänker på de önskelistor som svenska barn lägger fram om mobiltelefoner, laptops och dataspel. Här tigger de om – vatten – för att överleva. Vi är dock väldigt väldigt tagna av denna plats och det arbete som faktiskt finns. Trosgnistan har här några matstationer och brunnar. Det finns också några fina skolor byggda bla med SIDAmedel medan andra skolor är i skrikande behov av permanenta byggnader. Men många barn nås i detta område även med fadderhjälp. Dock får man lite känslan av att behoven är så stora att det lilla jag kan göra inte gör någon skillnad – men det lilla du gör kan faktiskt göra skillnad för EN människa, eller EN familj eller EN liten by. Och DET gör skillnad!

Naturen är minst sagt storslagen all fattigdom till trots och vi är otroligt tacksamma att vi fick följa med en av de lokala ledarna här upp till Turkana för att se detta viktiga arbete. Vi hade några speciella uppdrag att följa upp bla att besöka förskolor, varav många är väldigt enkla, för att regeringen kräver att de har ordentliga toaletter. Här kommer iaf lite mer bilder från denna otroligt givande resa…

Som sagt, få saker kan växa här men vissa saker klarar faktiskt av det.

En fin skola Trosgnistan har i Lodwar

En liten typisk ”by”

Ja som sagt så önskar vi att någon varnat oss för alla taggarna…

En ”temporär” förskola

Vi åkte 12 mil nordväst om staden Lodwar för att besöka en skola i Kakuma. Det blåser nåt så fruktansvärt där att vi hade svårt att stå stilla. Så här har man försökt skydda sin bostad mot de starka vindarna (och de sällsynta regnen. När det väl regnar svept husen lätt bort). Turkanafolket är ju nomader vars livsstil påminner om Masaiierna och de bygger därför inte rejäla hus utan snarare små temporära ”vindskydd” som är lätta att flytta på

Barnen tittar ut genom de hålig väggarna

En typisk turkanamamma med sin turkanadotter.

En annan skönhet

Barn står lägs vägarna och tigger vatten. Här fick en pojke Henriks vattenflaska… De bor flera mil till närmaste ”stad” och alla floder är helt uttorkade

Det här är ”floden”. Det finns inte en droppe vatten här!

Ändå försöker barnen gräva djupa hål i marken i hopp om att hitta någon droppe att dricka

En annan mindre permanent förskola… Det skulle vara underbart om Trosgnistan kunde få medel till permanenta byggnader här!

Dock fanns det här en mer permanent toalett

Vägarna var förvånansvärt bra här uppe men ibland så ser man att de starka regnen (när de nu kommer) lätt förstör dem genom att spola bort marken under vägen

”Vi har det bra, vi här bak i bilen och vi vill ej vara med om nån krock!”

Ja… Det finns så mycket fina barn och vet att vissa (inte alla) gillar barnbilder. Så här kommer ett inlägg speciellt till er som gillar barnbilder… Vi besökte ju flera av Trosgnistans förskolor och här är några av de barnen vi mötte där!

En liten pojke i behov av vatten att tvätta sig med..

En typisk turkanaflicka med många halsband

En annan flicka skyddar sig mot den starka solen med hjälp av en duk över huvudet

En till väldigt typiskt utsmyckad turkanaflicka

Barnen poserade gärna för kameran

En flicka med synfel

En ökenpojke

En nakafis i öknen…

Barnen får bära runt på varandra och ta hand om varandra i Afrika..

Ojoj vilket charmtroll han var!

En flicka vid en av våra matstationer vid en av förskolorna i Turkana

Några till

En flicka vi träffade vid en källa

En flicka som också bad om vatten längs vägen

En kille som bodde vid väldigt vacker utsikt

En bild säger mer en tusen ord… Ja, här kommer några bilder för att beskriva den fantastiska skönhet vi också fann i detta bortglömda hörn av världen…

Meterhöga termitstackar reste sig i det karga landskapet

Här har de byggt ett bo runt ett träd

Kameler var tillsammans med getter de enda djur man såg längs de milslånga slätterna

Men det är ju inte så illa det heller 🙂

Bergen reser sig i bakgrunden

Här skulle vi vilja bo!

I staden Kakuma

En ganska anspråkslös stad

som ligger nära Uganda och Sudan

Ett ”hotell” och restaurang med intressant marknadsföríng ”för de bästa afrikanska rätterna utan kryddor”. Låter inte jättelockande tycker vi 🙂

Söta damer fanns det gott om

Men det är inte alltid de är så ”välklädda”

Herrarna vilar gärna under ett träd under solens gassande timmar

Smutsigt i städerna, kargt och taggigt överallt… Livet är inte lätt här uppe

Men på vissa platser finns det ju gott om vatten. Här är några källor som kommer ut ur berget vid Eliye Springs alldeles intill Turkana sjön

Henrik med fötterna i Turkanasjön

Där det finns vatten finns det iaf något slags liv… Annars är det bara dött….

Men oavsett är Turkana en fantastiskt vacker plats för ögat – även om livet människor lever här är i en fruktansvärd misär och fattigdom.

Ja. Vi får väl börja med att be om ursäkt för att det har varit långt mellan gångerna här på slutet men faktum är att vi INTE haft tid eller internetuppkoppling! Jag, Maria, blev lite dålig när vi var i Migori. inte så farligt men feber och så där. Efter någon dags vila blev det bättre och vi fortsatte vår resa. Mer om det i ett senare inlägg men för kronologiskhetens skull så börjar vi att berätta om dagarna vi hade på missionsstationerna tillsammans med turistgruppen.

Det var inte så många dagar vi hade här men en dag åkte Henrik med gruppen (när jag var dålig) till Homabay vid Viktoriasjön. Själva visiten på sjön var väl inte så lång utan de träffade även fadderbarn. Det är alltid lika härligt att se mötet mellan fadder och fadderbarn. Dessa möten blir också så konkreta bevis för att hjälpen faktiskt når fram. Många säger ju att bistånd är pengar i sjön eftersom att allt försvinner på vägen men vi, som bor här och ser det dagligen, kan intyga att hjälpen når fram! (Tyvärr så är inte min käre make så ivrig att fota så denna gång blev det endast någon bild från sjön…)

Maraboustorkar vid sjön

Turistgruppen gör sig beredda på en liten åktur på sjön

Vackert

Ännu en stork..

Men jag vet att många av er längtar efter bilder från Komotobo. Vi kommer nog dit igen så det kommer fler på kända ansikten. Nu blir det bara lite barnen och så där 🙂

På väg till Komotobo mötte vi några blinda och synskadade barn som Trosgnistan nu vill starta en blindskola för. Vi har ju redan en dövskola och detta är verkligen behjärtansvärt. Denna pojke är en ”albino” – en av Afrikas mest utsatta grupper. De är afrikaner men pga av genitiska skäl får de vit hud som inte tål solen, huden spricker och de har ofta väldigt nedsatt syn. Vidskepligheten i området är väldigt stor, liksom häxkraften, så stöver deras naturliga utsatthet så kidnappas barnen ofta för att offras till ”avgudarna” eller mördas för att användas i häxmediciner m.m. eftersom man tror att albinon innehar speciella krafter för att bota bl.a. Aids. Albinobarn har ofta mördats, speciellt i Tanzania, på grund av dessa hemska vidskepligheter. Trosgnistan vill nu hjälpa sådana barn både med säkerhet och ge dem utbildning.

En till pojke

Turistgruppen är nu på ”Anitas veranda” på Komotobo och fikar lite

Henrik överlämnar en försenad brudgåva

Turistgruppen utanför barnhemmet

Det är en magisk känsla att se mötet mellan ”Nord och Syd”

Leksaker och kläder delas ut

Tittut!

Barnhemsbarnen och ”mödrarna” visar upp de nya kläder de fått

Några av oss köpte med oss lite extra godis till barnen.

Vilket uppskattades

Men det fastnade lite i tänderna

Mums!

På Komotobo missionsstation har de även en liten klinik. Detta barn föddes bara några timmar innan vi kom dit. Denna unga mamma har precis fått sitt sjätte barn!

Trosgnistan har även ett center för funktionshindrade där de får skola, mat, logi och om möjligt även operationer. Givetvis får de även hjälpmedel för att underlätta sin vardag

Några av barnen på centret

En skateboard är ett praktiskt hjälpmedel faktiskt! Iaf på själva centret.

Barnen samlade

Information ges

Ingegerd inspekterar det nybyggda köket på centret

Några elever på dövskolan.

Det var allt för idag. Ska se om jag kan få ut ett till inlägg under dagen eller imorgon lördag om denna veckas ”äventyr” i de bortglömdas land, Turkana.

Var välsignade
/Maria

Och här kommer djuren till föregående inlägg…

På väg

Masaiikvinna

Masaii cowboys

Gnu

Bebisgiraff

Djungelns kung

Herr Simba

Mufasa?

Nala?

Ursäkta ljussättningen. Har inte hunnit redigera bilderna..

En till

Ytterligare en 🙂

Buffel

Zebraföl

Masaiibarn (på besök i en masaiiby)

Masaiidans

Gammal kvinna

Henrik leker Masaii med lejonman på huvudet

Krontranor

Leopard

Vi blev stående med en bil och då kom en hjord elefanter mot oss..
De var inte speciellt långt borta…

Ser ni?

Elefant i bakgrunden

Egentligen får man inte lämna bilarna i parken men vi blev stående så länge så vi var tvugna..

Visst e han fin!

Det är ju otroligt vad utvecklingen går framåt. Vi sitter ni på Serena Lodge mitt i Masaii Mara och här har de trådlöst bredband.. Så vi tänkte ge er en uppdatering om vad som händer…

Vi var ju i förra veckan fortsatt med ledningen från Uganda och omliggande länder på en konferens i Uganda. Vi fick bla se det nya center och kyrka de bygger där. Jag och Henrik fick även ha en hel del samtal med socialarbetaren och träffa fadderbarn. Utöver detta lyckades vi både ta oss till en optiker och fixa glasögon (välbehövligt efter lång tid av huvudvärk) och jag fick kolla upp magen ordentligt.

Här kommer lite bilder från Rwanda

Kyrkan

Några av de äldre fadderbarnen

Henrik tillsammans med socialarbetare

En av ledarna tillammans med några va sina barn

Jag tillsammans med en tjej som får hjälp med skolavgifter

Så i söndags kom vi till Kenya… Där mötte vi en svensk turistgrupp som kom genom Duveskogs reseservice och jag, Maria, är lite assisterande reseledare denna vecka så vi hakar på dem till Masaii Mara i en natt och sedan vidare mot missionsstationerna..

Great Rift Valley

Henrik vid G R V

I masaii land

En masaii med sin hjord

Efter en helt fantastisk konferens i Uvira, Kongo har vi tagit oss till Kigali i Rwanda. Vi (Henke & Mia) tog bussen från Bujumbura i Burundi medan de andra tog flyg.

Rwanda kallades de tusen kullarnas land och det med rätt. Vägen är som en berg och dalbana över kullarna. 1994 var ett tragiskt år i Rwandas historia när runt 1 milj människor brutalt mördades på 100 dagar pga av motsättningar mellan huterna och tutsierna. Vi besökte ett museum grundat till minne av denna folkrensning. (Finns mycket att säga om det men det ska vi inte göra nu). Med tanke på att det endast är 16 års sedan detta hände så har landet repat sej på ett fantastiskt sätt.

Detta är ju första gången sen vi kom till Afrika som Mia och jag har några dagar i en större stad och vi har passat på att uträtta lite ärenden mellan seminarier och möten. Maria har ju haft problem med magen till och från ända sen vi kom till Uganda och nu var det dax för riktig check-up. Så efter många timmar (av väntan) på ett sydafrikanskt sjukhus fick vi reda på att de inte hittar nåt fel med hennes mage. Det är ju lättare att behandla om man vet vad det är… men vi får väl se vad som händer.

Både Maria och jag har skaffat glasögon. Mia har ju egentligen haft det i många år men lämnade av någon anledning dem i Sverige – kvinnologik 🙂

Jag å andra sidan har ju aldrig haft glas ögon tidigare men har kännt att jag får så ont i huvudet när jag läser så nu var det dax.

So without further to do…. the new Mr and Mrs Herza

Förresten… tjejen i förra inlägget liknar Jennifer Garner! Tyvärr framkommer inte det så bra på bilden som det gjorde i verkligheten…

Ja som ni märkt så har vi inte uppdaterat på ett tag. Tiden har gått fort samtidigt som mycket har hänt på kort tid. Vi tog oss förra veckan till Bujumbura i Burundi för att träffa teamet ifrån Sverige. Resan dit var min sagt problematisk då vi möts av beskedet att bussen till Burundi är inställd. Vi bokar då en buss till Kigali istället som i slutändan visar sig gå hela vägen till Burundi. Ja, that’s Africa… Hur som helst efter en svängig bussresa genom de beriga och kuperade kullarna och en förskräckande resa på serpentin vägarna i Burundi kom vi fram och mötte gruppen. Det var ett underbart återseende som dock blev allt för kort. Vi delades upp i olika bilar och vid gränsen mellan Burundi och Kongo mötte vi minst sagt problem. De ville inte släppa ut oss ur Burundi och de ville inte släppa in oss i Kongo. Tiden gick och teamet var tvugna att åka vidare eftersom konferensen redan hade börjat. Så vi lämnades kvar vid
gränsen. Som tur var, så blev vi efter mycket om och men insläppta (även om vi dessutom fastnade i hälsakontrollen) och kunde ansluta med teamet på konferensområdet.

Vi var nu i Uvira, en stad med ett fantastiskt läge vid Tanganyikasjön omringat av höga vackra berg. Dock så ser man tydligt krigets konsekvenser och folket var oerhört slaget. När vi gick på stan (vilket vi undvek) så var det som en apatisk stämning över hela staden. Tiden stod liksom stilla och staden föll sönder. Som Göran Duveskog beskrev det ”Staden var väldigt fattig, kanske en av de fattigaste städer jag sett i Afrika, inga utländska investeringar. Sönderkörda vägar med stora gropar, en enda huvudväg som var asfalterad men den hade stora hål. Staden hade lidit mycket under kriget i Kongo. Några radiojournalister tackade oss för att vi kom eftersom inga utlänningar kommer till Uvira. De sa: vi tror att vi ibland är helt glömda av resten av världen.”

Så otroligt vackert..

Utsikten från hotellfönstret

Utsikten från andra hållet

Göran och Birger hade pastorseminarier på förmiddagarna och på eftermiddagarna hade vi open air crusades. Många människor kom och vi hade en fantastisk tid i Kongo. Jag och Henrik fick dessutom anordna ett möte med socialarbetaren och ca 30 barn med familjer som får fadderhjälp genom trosgnistan. Vi fick även ha ett ungdomsseminarium och på söndag förmiddag predikade Henrik i en stor metodistkyrka. Tacksamheten till Trosgnistan att vi fick följa med på den här konferensen är stor samtidigt som vi inser den enorma nöd som det kongolesiska folket lider. Jag, Maria, fick intervjua några barn och även en pastor som blivit utsatta för krigets fasor. Mer om det kommer ni nog få läsa om längre fram.

Pastorsseminarium

Birger i farten

Mötet med barnen som får fadderbidrag och deras familjer

Carina Sandsgård fick träffa sitt fadderbarn!

Mera barnbilder 🙂

Man är ju inte lustigare än man gör sig 🙂

Barn igen

En av dem jag intervjuade

Igår måndag, åkte vi tillbaka till Bujumbura där resten av teamet flög över till nästa konferens i Rwanda. Vi spenderade natten hos min syster innan vi tidigt imorse åkte vidare till Rwanda med buss. Så åter igen har vi kringlat oss fram på serpentinvägarna i Rwanda-Burundis gränstrakter. Imorgon fortsätter som sagt konferensen och jag har en hel del videoredigering att göra för Trosgnistans räkning nu, samtidigt som jag ska sammanställa lite intervjuer. Så, det får räcka för denna gång. Vi är glada att återigen ha internet (vilket vi inte hade tillgång till i Kongo) så förhoppningsvis kommer lite mer uppdateringar de närmaste dagarna.

Vi önskar er läsare allt gott!

Mvh Maria

Lite mer bilder från konferensen

Vi fick alla säga något ord ibland. När jag pratade min brustna swahili jublade publiken!

Gitarrist ute i det fria

En härlig färgglad kör

En skönhet i kören

Även Henrik och Carina fick sjunga. De sjöng från Israelskivan, Rejoice Daughter of Zion som vi släppte förra året.

Pastorsbänken

Det blev varmt i solen

Mera folk

Göran predikar

En stackars albinokille i publiken. De stackarna har det inte lätt. Deras hud är extremt känslig mot solljus och får lättare många sjukdomar. I Tanzania har jag hört att de mördas för att användas i medicin!

Många ville komma fram för frälsning och förbön

De räknar med att 3000-4000 kom på kvällsmötena men de satt lite utspritt så svårt att få med alla på en bild

En till bild…

Tja.. Vad säger man? 🙂

Härlig dam i publiken

Henrik hittade en kändiskopia i publiken. Ser ni vem hon är lik?