Resan till Kidepo

Vägen till parken var under kritik. Dock vacker.

Som ni förstår så är det inte lätt att köra med flera cm lera på däcken så… Varken styrning eller bromsar fungerar..

Två av tre bilar gled av vägen. Vår bil, som kördes sist, fick dock eskorteras genom leran i form av män som gick på vardera sida och parerade bilen så den inte också skulle glida av… Och i detta område vill man INTE bil kvar allt för länge. Liksom Turkanafolket är Karamajongerna en krigisk stam som är kända för bla dödsskjutningar längs vägarna…

Men vi klarade oss till nationalparken i tid och vacker natur var det allt! Men, mer om det och det sparsamma djurlivet imorgon.. Kvart över midnatt och med tanke på den tidiga morgonen så börjar fialotta bli lite trött nu…

Femton dagar kvar…

Ja, tiden går snabbt nu som sagt och dagarna flyger iväg. Tänk att vår tid i Uganda går mot sitt slut nu.. Det ska bli roligt att komma hem samtidgt som det känns lite tråkigt att lämna. Och att säga hejdå är ingenting jag tycker om… Hur som helst, det ska komma lite bilder från Kidepo här snart men klockan är tidigt och jag kan inte sova. Tankarna snurrar över framtiden och allt vi borde hinna innan vi åker härifrån. Idag ska jag predika i båda gudstjänsterna och sen kommer vi besöka granndistrikten i början på veckan. I mitten av veckan åker vi ner till Soroti där vi kommer vara i trakterna den sista tio dagarna innan det är dags att åka hem. Har lite program i granndistriken annars kommer vi försöka packa ut och göra oss av med alla möbler och så… Ja.. Femton futtiga dagar kvar nu…. Så, vi ses i Sverige snart. Hoppas vi.. Om vi hinner med vårt anslutningsflyg i London vill säga. Har bara en timme på oss att byta plan

Sista veckan

Förlåt, känns inte som jag hinner med bloggen just nu. Men främsta orsaken är nog snarare att vi varit strömlösa och när vi kommit till ett internetcafe med generator har vi haft fullt upp med andra saker som bankärrenden et.c. Men i lördags åkte vi till Martin i Lira. På söndagen var vi på tre gudstjänster i huvudkyrkan och på måndagen åkte vi ända till Masindi, med Martin och director Emmanuel för att besöka några kyrkor där. Vägen dit är nästan 20 mil och även om den är ganska bra tog det tid och kraft. Men iaf på måndag och tisdag besökte vi en kyrka där. Igår torsdag åkte vi upp till Kitgum med de kenyanska praktikanterna Noah Frohm och Carl-Philip Carlsson. Här kommer vi ha diverse program bland annat kommer vi ikväll åka till en nationalpark med ungdomarna här. Vi kommer tillbaka imorgon. Det blir trevlig för även om vi flackat hela Uganda runt vid det här laget har vi ännu inte besökt någon nationalpark. Kan ju tillägga att i Kitgum är det ungdomarna som gör upp vårt program och de är de själva som tagit initiativ till denna resa. Det vill säga, för de lite mer välbärgade av dem… Men det blir oavsett roligt! Så, hinner inte skriva mer nu!

Hörs och ses SNART!

Kyrkan i Masindi

Mat efteråt

En olycka på vägen. Se det deformerade hjulet!

Det fanns mycket att se längs vägen!

Martins söta lilla hundvalp

Align

Hejsan,

Denna vecka har vi varit i Kampala på Alignseminarium. Ledare ifrån alla Trosgnistans länder kom samman och diskuterade fortsatt framtida samarbete för att kunna lära mer med och av varandra. Vi fick också nåden att vara med. Lite extra roligt var att Trosgnistans nya land, Burundi, var med. Tyvärr hade Kongo fått förhinder med både sjukdom och dödsfall. Men det kändes ”gött” att träffa alla härliga människor igen!

För övrigt så åker vi till Lira/Kitgum om en timme. Sista resan vi gör norröver så tiden börjar nu verkligen gå mot sitt slut. Är väl iväg en tio nätter denna gång tror jag. Martin kommer ta med oss till Masindi för att besöka församlingar i västra Uganda också. Så, det blir full rulle nu igen. Hade 48 timmars vila efter Kampala iaf Och, igår fyllde jag år. En lugn dag, god mat och tårta i överflöd..

Mötet

Diskussionsgrupper

God gemenskap

Gruppfoto

Och födelsedagstårtan Tack för uppvaktningen!

Veckan som ligger bakom

Ja, veckan som ligger bakom har faktiskt varit ganska skön. Dels har vi för första gången sedan December bott nästan hela veckan i vårat hus. Vi har arbetat i närområdet större delen av tiden även om vi under två dagar gjorde en avstickare för att dela ut lite biblar till olika distrikt. Så veckan har varit varierad. Och ironiskt nog så, trots att regnet vräker ner utanför, har vi vare sig haft vatten eller el större delen av veckan. Vi fick till slut ställa ut en balja för att få något att duscha och diska i… Men nu är båda delarna tillbaka och det kommer några bilder här från den gångna veckan. Imorgon bär det av till Kampala för en Alignkonferens. Alla de afrikanska ledarna ska träffas och vi ska tydligen få följa med. Så vi är lite osäkra på vad som väntar men uppenbarligen så kommer det bli väldigt intressant och även väldigt roligt att träffa alla dessa vänner igen. Vår tid i Uganda rinner ju mot sitt slut nu så det känns som vi tar farväl hela tiden och givetvis är det ju en delvis smärtsam process. Många människor misstänker vi ju att vi inte kommer få träffa igen på denna sida om pärleporten… Åh andra sidan så är det många vi saknar i Sverige som vi längtar att få träffas igen. Som bibelboken predikaren säger ” Ta i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.”

Henrik hittade en vän i ett av de hemmen vi besökte

Hönshus

Otroligt häftigt en xylofon i bruk i en av bykyrkorna. Bra lät det också

Några herrar utanför en kyrka i Amuria och oväder på ingång

Lämnade över några biblar ”by hand” men de flesta lämnar vi till ledarna så sköter de distributionen.

Igår, söndag, besökte vi kyrkan där atrbetet i Uganda ”begynte”. Den första kyrkan är fallfärdig och knappt i bild. Kyrka nummer två var tydligen en kontainer som kom med nödhjälp från Sverige och byggdes om. Den sjunger nu på sista versen efter 30 år den också. Så, kyrkan längst bort i bild har nyligen blivit taklagd tack vare pengar från Sverige. En stor och fin kyrka som vi åkte förbi för några månader sedan – då hade den inget tak. Så, saker händer även ute i den avlägsna buschen!

Kyrkorna

Jag tillsammans med Vicky Etocho, frun till grundaren

Fullsatt kyrka med enorma mängder barn!

Reflektioner av tiden som ligger bakom

Ja, det ska då alltså vara en månad tills vi kommer hem IDAG. Med andra ord har vi nästan gjort hela vår ”period” i Uganda. Det har på många sätt varit en givande tid, även om det också varit jobbigt emellanåt. Att komma ut så här får en ju att möta ny utmaningar som många gånger kan vara krävande och ibland även kännas kvävande. Att anta nya utmaning och bryta så mot vardagsmönstret som vi har gjort har ett pris och på ett sätt så är det ju en slipningsprocess. En dödsprocess av bekvämlighet och självgodhet. Men vi har överlevt. Och utvecklats. Och även om livet som ”missionär/praktikant” är betydligt lättare idag än när pionjärerna kom ut så tänkte lista några områden där jag hoppats att jag blivit en bättre människa under tiden vi har varit här. Dock finns det mycket slipning som fortfarande behöver göras men några saker som jag har insett är:

• Att allting inte måste ske enligt klockan. Saker och ting brukar kunna bli gjorda även utan stress och press. Det som inte blir gjort idag kan jag alltid göra imorgon..
• Bara för att jag inte förstår mig på en människa betyder inte det att någon av oss ”har fel”. Vi bara tycker olika eller beter oss olika enligt den kultur vi är vana vid eller den personlighet vi har. Jag kan alltså beundra eller iaf respektera en människa trots att jag inte förstår mig på honom/henne.
• Att jag är en FRUKTANSVÄRT bekväm människa som behöver bli både mer ödmjuk och flexibel för att kunna sätta Andra människor i första rummet
• Att allting inte blir som JAG har tänkt men att det kan bli bra ändå!
• Jag har lärt mig massa engelska! Eller, kanske inte lärt så många nya ord kanske men fått upp ett flyt. Kan helt oberörd predika på engelska nu…
• Att just ord kanske inte alltid är det viktigaste. Ett tyst hjärtligt deltagande kan betyda mer än en frånvarande ohjärtlig vältalighet. Att bara finnas där kan ibland betyda mer än orden man försöker leverera
• Världen är så mycket större än jag förstår.. Problemen så mycket mer komplexa än vad som kommer fram i tidningarna – men Gud är också så mycket större än vad vi verkar tro…
• En säng, lite vatten, min bibel och en god vän är egentligen allt jag behöver
• Bara för att någonting smakar äckligt första gången betyder inte att jag inte kan lära mig att tycka om det
• Att attityden betyder nästan allt för hur upplevelsen ska uppfattas
• Att livet ÄR orättvist men trots det är Gud god
• Att alla livets skeden har sin charm och att allt har sin tid. Efter regn kommer solsken.  Efter solsken kommer regn. Efter torrperiod kommer regnperiod. Efter regnperiod kommer åter torrperiod… Men allt behövs – lika mycket.

Finns mycket mer att säga och kanske kompletterar listan senare idag men måste fixa frukost nu. Men det hela kan sammanfattas vid att jag har insett hur lite jag egentligen förstår och kan.

Det enda jag vet det är att nåden räcker
Att Kristi blod Min synd, min skuld betäcker
Det enda jag har att lita till en gång
Det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd

Not because of who I am,
But because of what you’ve done.
Not because of what I’ve done,
But because of who you are.

I am a flower quickly fading,
Here today and gone tomorrow,
A wave tossed in the ocean,
A vapor in the wind.
Still you hear me when I’m calling,
Lord, you catch me when I’m falling,
And you’ve told me who I am – I am yours.
I am yours!

Företagsamhetens pris

Ja, just nu är jag ganska indillad på ”fadderskapets betydelse” efter att ha med ett nummer i förra Trons Gnista och precis skrivit klart ett repotage till nästa nummer också. Så, jag kunde liksom inte låta bli att fascineras av följande historia.

Den här mannen på bilden, han i vitt, är en av pastorerna för arbetet här nere. Att vara pastor i en bykyrka är inget som ger någon inkomst utan snarare tar en massa tid. Och folk generellt här nere lever ju på sina odlingar och har inte jobb i ”byarna” (passar bättre att kalla det bushbygden). Men den här mannen och hans familj skilde sig dock från mängden genom att ha lite plantagedrömmar. Tyvärr kom ju rebellerna och körde bort honom från hans ägor. I flera år fick han leva på flykt medan rebellerna njöt av det han hade börjat odla. De till och med bodde i kyrkan han hade låtit sätta upp. Hur som helst, de drevs bort med tiden och för typ 4 år sedan kom den här mannen tillbaka till sina ägor. Eftersom han har haft ett barn med fadderbidrag hade han lyckats spara lite av de pengarna och kunde ta upp sina odlingar igen. När vi kommer dit så imponeras vi av ananas-, eukalyptus-, majs-, milletodlingar m.m. Utöver detta har han honungsproduktion och en hel del boskap. Tack vare fadderbidraget har denna man sakta men säkert kunna bygga upp ett helt ”plantage” och kan nu vara mer än självförsörjande. Visst är det underbart med intiativtagare som denne?

Tre musketörer och en planterare

Emmanuel Etocho i majslandet

Ananasplantage. Se ”sticklingarna”

Apelsinodlingar till höger

Djuren

Rosa?

Sista tiden

Ja, ojoj vad som hänt den sista tiden och vad vi har flackat. Förra veckan åkte vi mot huvudstaden för att köpa ut närmare två hundra biblar som vi ska dela ut till ungdomarna i de olika distrikten. Vi passade även på att lämna in bilen. Medans den var inne två dagar och vi lite ”sysslolösa” besämde vi oss för idiotin att sätta oss på nattbuss ner mot södra delen av landet, nära Rwandas gräns, för att titta in Lake Bunyonyi som ska vara en av höjdpunkterna i landet. Och tja, se själva

Ja, på väg i huvudstaden. Trafiken är fruktansvärd så dessa livsfarliga boda bodas är bästa sättet om man har bråttom…

Welcome to Lake Bunyonyi!

Vi bodde en natt på en ö och för att komma dit fick man paddla.. Eller nja, dit tog vi motorbåt eftersom vi kom fram innan solen gått upp men därifrån fick vi iaf paddla!

Japp, fint varé!

Utsikten från sängen. Vi sov i en öppen ”geodome” som var som en stor rund hydda med en ”öppen” vägg. Svinkallt men vackert

Vackra blommor

Fina fåglar..

Och lustiga fåglar…

För övrigt så var vi i Iganga, där Silas bor och arbetar. Han är en av de ledarna för arbetet i landet men har pga bland annat rebellerna haft det svårt. Nu bor han i en stad där nästan hela stan är muslimsk så det är inte så lätt för honom som kristen pastor men han har en liten kyrka där vi var på söndagen. Han har ett nybyggt fint hus som inte ens är klart men är typ helt utan möbler. I ”vardagsrummet” hade han bara fyra plaststolar. Han, liksom de flesta andra här, resonerar som David i bibeln att han måste prioritera att bygga Guds hus före sitt eget. Och flera gånger har rebellerna tagit allt han haft med boskap och allt så – han fick vår soffgrupp! Glädjen blev stor kan jag lova!

Stor familj även om några är grannar

Kyrkan
Ja, det var lite vad vi hade för oss förra veckan. Men det var då det.. Nu är det ny vecka med nya tag. Fler kyrkobesök väntar och en bibelutdelningsturne pågår

Kan ju tillägga för den nyfikne att det varit vattenavbrott i några dygn nu så för första gången sen i lördags har jag precis tvättat håret.. Har tagit in lite regnvatten (Tack och lov för regnperiod!) och sköljt av oss i men ändå. Igår gick också strömmen så vår frys är nu ”avfrostad”… Hoppas att den är tillbaka där hemma nu så maten inte blir förstörd. Vi är i en annan stad för natten och hoppas på både vatten och el imorgon när vi kommer hem!

Apac

Ja, som ni tyvärr har märkt är bloggmotivationen väldigt låg just nu. Dels beror det på att det strular lite men sen orkar jag helt enkelt inte. Är fullt upp ändå och vi har lite problem med tekniken fortfarande. Vi är nu iaf i ett nytt distrikt och även om vi har haft det väldigt bra har det även varit en hel del motgångar. Dels så är detta en liten stad där det finns två guesthouses och när vi kom var det ganska fullt. Det kändes ett tag som ”de fick ingen plats i härberget” och enda rummet som var skapligt fräscht (med andra ord bara två spindelbon på toaletten, relativt städat och hyfsat mycket av färgen kvar på väggarna) var ett enkelrum. Så – på dessa 8 kvadrat har vi bott denna vecka. Trångt och varmt. Utan ström och utan vatten. Eller tja, vi har haft ”vatten” men inte sådant man vill tvätta sig i. Eftersom det inte finns el kan de inte pumpa vatten till kranarna så vi har fått in lerigt regnvatten. Det fungerar ju att spola toaletten med (vilket man ändå gör allt för sällan eftersom vi bara får en hink vatten per dag) men inte att tvätta sig i. Och ibland hade det kanske varit skönt att kunna ta en dusch men en enda blick på det bruna leriga vattnet i hinken fick oss att ändra åsikt. Har dock sköjt av oss i det dyra dricksvattnet på flaska men som ni förstår försöker vi spara på vattnet så gott det går. Idag fick vi dock en underbar överraskning. Eller faktiskt två! När vi kom hem från dagens program stod en hink med icke brunt vatten på rummet och vi trodde lyckan var total. Men några timmar senare kom även elen och nu vet ju glädjen inga gränser För första gången denna vecka har vi kunnat tvätta håret! Ja, så kan det bli i Afrika ibland.. Men det är väl charmen också. Levande ljus och spela spel på kvällarna är ju faktiskt lite mysigt det med Även om man gärna hade sluppit svettlukten och de odörer som smiter ut från den ospolade toaletten

Vårt hem den gågna veckan…

Denna vecka är även det högste hönset för organisationen i Uganda med oss, Emmanuel Etochu

Ja även hönsen ville vara med på våra möten

En typisk ”maskmage”?

Ni kanske tycker jag är lite gnällig men det är faktiskt så att allt är inte underbart i Afrika. Mycket är det men livet är inte problemfritt ens här Dock har faktiskt vårt störta problem denna vecka har varit vägarna. Det har verkligen varit FRUKTANSVÄRT emellanåt. Bilen har både knakat och jag har nästan gråtit ibland men fram har vi kommit. Henrik har verkligen gjort en stark insats bakom ratten men det är klart att det är inte lätt att köra genom en lervälling som sätter både styrningen och bromssystemet ur funktion!!!

Ett av våra största glädjeämnen har dock varit sköldpaddorna De trivs bra i vattenpölarna och längs vägarna så varje gång vi sett en liten krabat simma omkring har det gett oss ett nytt litet glädjerus som fått oss att glömma de annars fruktansvärda vägarna

Kitgum – del 1

JA! Getslakten hade vi sett fram emot länge. Eller inte slakten i sig och vill varna känsliga läsare redan nu men gemenskapen som vi visste skulle följa. Det var egentligen tänkt att vi skulle ha goat roasting i påskas men det blev inte av förrän nu när vi var i Kitgum men det var lyckat. Typ 35 personer var samlade för att kalasa på de två getterna men resan dit var lite hmm.. tja se själva..

Vi försökte bekanta oss lite med getterna. Mamma skulle nog säga ”lek inte med maten” men den var ju så söt!

Mot slakten

Ovetande eller vetande… Det är frågan!

Nu bör de känsliga tittarna göra något annat än fortsätta titta. (Vill dock bara säga för er djurrättsaktivister att slakten, även om den ser blodig ut, inte var långdragen och att djuren levt ett bra liv. Inget onödigt lidande utan ett snabbt snitt i halsen så var det klart.)

Nu var det över…

Nu börjar det verkliga arbetet…

Inga kommentarer..

Det här var den värsta delen av alltihopa.  Att ta reda på inälvorna.. Värst var det när de tog tarmarna och tröck ut avföringen för hand. Tarmarna hamnade sedan i grytan…

Smaklig måltid. Vi skippade inälvorna

Tyvärr var en av dem gravid och de hittade ett litet foster när de gjorde i ordning inälvorna..

Grillning pågår

Äntligen matdags!

Smaklig måltid. Dock sa Henrik vid slakten att han nog skulle bli vegetarian men när hungern satte in så högg han in också